Jag var tolv år när jag ännu en gång rycktes upp med rötterna, till en plats där mamma inte längre behövde mig. Ett nytt hem, en ny pappa och en prästgård där tystnaden hade eko. Adopterad mot min vilja (vet än idag inte hur det gick till), placerad i någon annans bo, i ett hus…

Att bli adopterad av en präst som många ansåg vara fanatisk hade sina nackdelar. Lägg till en mamma med samma glöd – och en ständig längtan efter att höra personliga tilltal från Gud. Hon hörde inget själv, men vi barn fick ständigt be tills rösterna brast. Och när någon av oss somnade av trötthet, kom…

Jag minns inte exakt hur gammal jag var. Kanske tio. Tillräckligt stor för att förstå faran, men för liten för att kunna göra något åt den. Min biologiske pappa var rasande den dagen. Hans vrede kokade, och jag blev indragen i hans storm. Han släpade in mig i bilen. Vi körde iväg – eller snarare……