Välkommen till Mias memoarer!
Bibeln säger om Gud att “det sköra strået ska han inte krossa och den tynande veken ska han inte släcka”. Jag har alltid tänkt att det är just där, som mitt hopp bor. Inte i perfektionen, inte i styrkan utan i det bräckliga jag som ändå får fortsätta leva.
Jag brukar säga att jag blev till i ett tält på Gotland… Och det är faktiskt sant. Sommaren 1965 tältade mina föräldrar där, tillsammans med två släktingar.
Men om mitt liv började i ett tält på Gotland, säger jag också att jag efter det blev ”utspridd världen över”… Och när jag vid tjugo års ålder bott på mer än tjugo platser slutade jag att räkna. Detta är ett trauma i sig, men nu tillbaka till starten.
Min mamma var då nyutbildad socialpedagog, och strax efteråt fick hon arbete som biträdande föreståndare på ett barnhem i Härryda, utanför Göteborg. I början bodde mina föräldrar på barnhemmet. Senare flyttade de till en stuga i närheten.
När mamma fick veta att hon var gravid med mig, hjälpte Annedals församling dem att få en lägenhet i Mölndal. Detta var en tid av förändring… Min biologiske pappa mådde inte bra. Han drabbades plötsligt av psykisk ohälsa och slutade gå upp om morgnarna. Pappa tappade helt enkelt fotfästet i livet. Strax därefter lämnade han arbetet som ungdomssekreterare i Svenska kyrkan och gick tillbaka till polisyrket.
Jag föddes arg
Den 3 maj 1966 klockan 16.00, började mamma känna svaga värkar. De kom var tionde minut. På natten – klockan 01.30 – åkte de in till Mölndals BB. Värkarna var då oregelbundna, och mamma hade inte sovit alls natten innan. Hon fick sömnmedel och lyckades slumra några timmar till. På morgonen vid åttatiden gick vattnet. Förlossningen tog fart men krystvärkarna var svaga, så hon fick både värkstimulerande dropp och lustgas. Jag höll på att tappa hjärtfrekvensen ett tag, och läkarna gav mamma Exadrin. Sedan – klockan 10.45 – föddes jag, med hjälp av ett snedklipp. Jag vägde 3 750 gram, var 52 cm lång och hade ett huvudomfång på 36 cm. Enligt journalen var jag pigg och skrek direkt. Men det min mamma aldrig glömde var mitt ansikte. Hon sa att jag såg arg ut – som om jag inte ville bli störd.
Levde med nedtryckta känslor
Om mitt liv började med att jag såg arg ut, skulle det komma att ta många år innan jag blev arg på riktigt. Istället spenderade jag hela min barn- och ungdom med att trycka ner mina känslor. Allt för att bli den duktiga flicka, alla tycktes förvänta sig.
Att mitt liv inte fick en speciellt bra start, är en stark underdrift. Men att det skulle bli så fullt av ofattbara trauman som det blev, det hade jag såklart inte väntat mig.
Till dig som läser Mias memoarer
Du kanske bär på något som ingen annan ser. En historia som känns för tung, en tro som har skadats, eller en sorg som bara inte vill lägga sig. Kanske undrar också du om du någonsin kommer att kunna bli hel. Då vill jag bara säga detta: Du behöver inte vara stark för att vara älskad. Du behöver inte vara hel för att höra hemma. Gud arbetar inte bara med det som glänser… Han arbetar också med spillrorna. Det är ofta i sprickorna på ett brustet kärl, som ljuset först kommer in. Glöm du aldrig det!
DET FINNS HOPP
Hoppet kommer inte alltid som ett jubel. Ibland kommer det som en stilla tanke:
“Kanske är inte allt över. Kanske kan det ändå bli något vackert av mitt liv till slut.”
Att skriva om sitt liv kan vara en svår uppgift. Speciellt när erfarenheter av trauma och emotionell utsatthet under barndomen, gör att minnet ofta vacklar. Jag skriver inte Mias memoarer i kronologisk ordning, utan snarare efter en känslans logik. Ha detta i åtanke när du läser. Välkommen nu på en resa ner till helvetet, och upp igen!
Min dröm är att det som jag har varit med om inte bara ska handla om mig, utan att det även ska få beröra också dig – där du står just nu ♡
Kram /Mia
Min avsiktsförklaring till denna sajt >>
