Jag minns inte exakt hur gammal jag var. Kanske tio. Tillräckligt stor för att förstå faran, men för liten för att kunna göra något åt den. Min biologiske pappa var rasande den dagen. Hans vrede kokade, och jag blev indragen i hans storm. Han släpade in mig i bilen. Vi körde iväg – eller snarare… Han körde som om livet inte betydde något. Vägen framför oss förvandlades till en film av vansinniga omkörningar. Mellan två lastbilar kastade han in bilen, som om vi vore odödliga. Jag minns fortfarande ljudet av motorn som skrek, däcken som slet mot asfalten och mina egna tårar som rann utan uppehåll. Jag trodde jag skulle dö.

Jag har burit på den rädslan länge. Den har satt sig i kroppen, i andningen och i hjärtats rytm. Som om den där vansinnesfärden aldrig riktigt tog slut.

I handen höll jag en vit servett. När vi till sist kom fram var den bara ett söndersmulat, blött papper – lika trasig som jag kände mig inuti. Jag var helt säker på att vi båda skulle dö den dagen. Och kanske var det då rädslan flyttade in i mig, som en hyresgäst som aldrig ville flytta ut.

Jag har burit på den rädslan länge nu. Den har satt sig i kroppen, i andningen och i hjärtats nervösa rytm. Som om den där vansinnesfärden aldrig riktigt tog slut.

Jesus kan mildra din rädsla

När jag läser Bibeln tänker jag på lärjungarna i båten på Gennesarets sjö. Stormen slog, vågorna gick höga och de var säkra på att de skulle dö. De ropade förtvivlat men Jesus reste sig, talade till vinden och sa: ”Var tyst! Var stilla!” Och det blev lugnt. Jag känner igen mig i lärjungarnas panik. Men jag längtar också efter att höra Jesu ord i mitt eget hjärta: Var inte rädd. Inte för att det onda aldrig händer, utan för att Jesus är närvarande även mitt i stormen. Och han, bara han – kan mildra den.

För dig som bär på en liknande rädsla som den jag drabbades av, vill jag säga: Du är inte ensam. Även om rädslan flyttat in, kan den inte äga dig. Jesus är större än det som hänt dig. Och även om servetten i din hand blivit till smulor, så håller Jesus dig hel. Även om det inte alltid känns så. Och kanske – bara kanske – är hoppet just detta… att rädslan inte längre behöver styra våra val och våra liv? Kanske kan både du och jag nu äntligen få lämna rädslans hamn, och bjuda in Jesus att ta kontrollen över båten. Kanske finns det nya horisonter att ta sikte på, när vi nu inte längre behöver styras av rädsla? Jag hoppas… och jag tror det.

/Mia

Bibelreferenser – Om när lärjungarna blev rädda och trodde att de skulle dö, ute på stormigt hav. Markusevangeliet 4:35-41