Att bli adopterad av en präst som många ansåg vara fanatisk hade sina nackdelar. Lägg till en mamma med samma glöd – och en ständig längtan efter att höra personliga tilltal från Gud. Hon hörde inget själv, men vi barn fick ständigt be tills rösterna brast. Och när någon av oss somnade av trötthet, kom orden: ”Du går inte och lägger dig innan du profeterat!”

Jag tvingades profetera

Kväll efter kväll satt vi där i soffan på våra bara knän, medan dagsljuset byttes i mörker. Jag minns hur orden slutade betyda något. Jag sa vad som förväntades, med tom blick och tung andning, för att få sova. Jag var bara en ung flicka – men fick spela rollen av profet.

Detta är svårt att förklara för den som inte upplevt religiöst tvång och hur djupt det griper tag i själen. När det som borde vara kärlekens språk blir ett språk av fruktan. När bön inte längre är ett samtal – utan ett krav. Vi levde som i en liten sekt, med en man som lämnat det han kallade “Skökokyrkan” – Svenska kyrkan – för att starta något rent, heligt och sant. Men renheten hade ett pris, nämligen vår frihet.

Vår barnatro byttes mot skräck

I många år kunde jag inte be alls. Orden kändes som kedjor. Jag var rädd att Gud skulle kräva samma sak igen – timmar av bön, prestation och påtvingad andlighet.
Men någonstans, mitt i ruinerna av det som en gång kallades tro, började en ny ton att höras. En stilla viskning, som inte liknade hot eller krav. Den talade ömt: ”Jag längtar inte efter dina ord, mitt barn – jag längtar efter dig.” Men det tog lång tid att förstå att Gud inte ville ha mina tvångshandlingar, utan mitt hjärta. Att han inte behöver våra böner eller profetior, utan bara vår medvetna närvaro. Och vår kärlek.

Jag tänker ofta på den unge Samuel i templet*. Han hör Guds röst mitt i natten – men inte som en befallning, utan som en inbjudan. Gud ropade inte: ”Profetera, Samuel!” Han sa bara: ”Samuel.” Och när pojken svarade: ”Tala, Herre, din tjänare hör,” då påbörjades en verklig relation… Den skillnaden förändrade allt för mig. Jag fick upptäcka att Gud inte talar för att tynga oss – utan för att älska oss.

Det finns frihet

Och till dig som tvingats till det heliga, och som fått din tro förvrängd till ett krav…
Det finns frihet. Det finns en bön som inte börjar med rädsla, utan med vila. Du får somna i Guds närvaro utan att säga ett ord – och han stannar ändå kvar. Han är inte den som tvingar dig att be eller profetera. Han är den som viskar:

”Sov gott, mitt älskade barn. Jag vakar över dig.”

/Mia

*Du kan läsa om Samuel i templet i Första Samuelsbokens tredje kapitel