Jag minns dagen som om det vore igår, trots att jag bara var ett barn – kanske nio år gammal, i tredje klass. Mamma stod i hallen och sa orden: ”Nu tar du dina syskon och håller dig hemifrån till klockan sex. Din pappa mår inte bra… Och jag måste ta hand om honom”. Mamma…

Jag vet inte hur gammal jag var, bara att jag var liten. En flicka som satt på toaletten och kände sig trygg i sin egen lilla värld – tills knackningen på dörren kom. Jag hade ingen aning om vad som väntade. När jag öppnade drogs jag snabbt av stolen, och innan jag hann förstå något…

Jag var kanske fyra fem år. Så liten att världen ännu luktade damm, tvål och nykokt potatis. Grannpojken hade små leksaksbilar, de var röda och gröna som spännande drömmar. Lek var inget som prioriterades i min barndom… Jag stoppade två bilar i fickan, så tyst jag bara kunde. Minns fortfarande känslan när jag kom hem.…

Jag var bara ett barn när en gammal man blottade sig för mig, för första gången. Han arbetade på ”Smala Gränd” som någon slags vaktmästare i området där vi bodde. För mig var han vuxenvärlden, den jag skulle lita på. Men denne man tog min tillit och trampade på den. En dag kom han hem…