Jag vet inte hur gammal jag var, bara att jag var liten. En flicka som satt på toaletten och kände sig trygg i sin egen lilla värld – tills knackningen på dörren kom. Jag hade ingen aning om vad som väntade. När jag öppnade drogs jag snabbt av stolen, och innan jag hann förstå något fick jag smisk med björkris på min bara stjärt. Ändå minns jag inte smärtan mest – utan skammen. Förnedringen. Och känslan av att ha blivit lurad. Att det som var tryggt ena stunden kunde bli ett överfall i nästa. Som så mycket annat i min barndom… Kanske var det där som mitt hjärta började lära sig att inte lita på någon.

Gud ser tårarna som föll då, och de tårar som faller nu. Och han kan göra något nytt, till och med av de trasigaste minnena.

Sådana minnen kan följa med en genom livet, som osynliga kedjor. Men mitt i allt har jag börjat förstå något. Att även när människor svikit, så har Gud inte lämnat mig. Han ser den lilla flicka som jag var, och han ser den vuxna kvinna som jag är idag. I Psaltaren står det: “När far och mor överger mig tar Herren emot mig” (Psaltaren 27:10). De orden är som balsam över såren från det förflutna…

Jag kan inte ändra det som hände, men jag kan välja vad det får betyda. Jag kan välja att inte låta förnedringen bli min identitet, utan istället låta upprättelsen bli det. Som Josef i Bibeln, som blev sviken och förnedrad av sina egna bröder (sin ursprungsfamilj), men som till slut kunde säga: “Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till gott” (Första Moseboken 50:20).

Du är inte ensam

Om du som läser detta bär liknande minnen vill jag säga. Du är inte ensam. Det som gjordes mot dig definierar inte vem du är. Det finns en väg från förnedring till frihet, och från skam till upprättelse. Gud ser tårarna som föll då, och de tårar som faller nu. Och han kan göra något nytt, till och med av de trasigaste minnena.

/Mia