Jag var kanske fyra fem år. Så liten att världen ännu luktade damm, tvål och nykokt potatis. Grannpojken hade små leksaksbilar, de var röda och gröna som spännande drömmar. Lek var inget som prioriterades i min barndom… Jag stoppade två bilar i fickan, så tyst jag bara kunde. Minns fortfarande känslan när jag kom hem. Tyngden i fickorna kändes som ett hjärta som slog för fort. Jag lade bilarna under kudden, som en hemlighet jag inte visste hur man skulle bära. Men ”tjuven” blev upptäckt.

Några timmar senare fick jag feber. Kroppen skakade, svetten rann. Mamma lade sin hand mot min panna och sa med en röst jag aldrig glömmer: ”Detta är Guds straff för att du stal leksaksbilarna.” Och så föddes bilden av en Gud med hårda ögon och snabba händer. En Gud som med sträng blick ser allt, och väger varje felsteg – Och som straffade ett barn för några leksaksbilar i en ficka.

Jag lämnade tillbaka bilarna dagen efter, men skulden stannade kvar. Inte för att jag hade stulit, utan för att jag trodde att jag hade svikit Gud. Det var som om Gud blivit någon man måste gömma sig för, inte någon man kunde springa till…

Och så föddes bilden av en Gud med hårda ögon och snabba händer. En Gud som såg allt och vägde varje felsteg – som straffade ett barn för bilar i en ficka.

Det tog många år för mig att förstå att febern bara var feber, och att Gud inte var den som slog mig med sjukdom eller skam. Den Gud som jag senare lärde känna såg inte på barnet med anklagelse, utan med ömhet – som den som förstår.

Ibland undrar jag hur mycket tro som gick förlorad där och då, i min barnasäng av rädsla. När mitt hjärta lärde sig att darra inför Gud, bara för några små bilars skull. Fast det jag egentligen längtade efter var att få krypa upp, i en mors varma famn.

---

Jag vet bättre nu. Gud straffar inte barn som i oförstånd stjäl – Han kramar om dem. Och när jag tänker på de där små bilarna ser jag inte längre skulden, utan barnet som bara ville leka lite längre… i en värld som redan kändes allt för kall.

Du får lägga ner rädslan nu

Om du som läser detta bär på minnen av en sträng Gud, en som väckte skam där det borde funnits tröst – så vill jag säga… Du får lägga ner rädslan nu. Släpp taget om bilden av en Gud, som dömer dig. För den äkta kärleken söker inte efter fel, den sätter dig fri och leder dig hem. Och kanske kommer frigörelsen du söker – när allt kommer omkring, om du bara vågar tro att “Domen blir obarmhärtig för den som inte har visat barmhärtighet, medan barmhärtigheten triumferar över domen”. *

/Mia
*Jakobsbrevet 2:13