Jag minns dagen som om det vore igår, trots att jag bara var ett barn – kanske nio år gammal, i tredje klass. Mamma stod i hallen och sa orden: ”Nu tar du dina syskon och håller dig hemifrån till klockan sex. Din pappa mår inte bra… Och jag måste ta hand om honom”. Mamma gjorde där och då sin förödande prioritering. Jag fick en tjugolapp i handen och förstod att jag ska klara dagen själv, med mina småsyskon.

Vi gick till Apladalen i Värnamo. Jag minns lekplatsen, fåglarna samt doften av vått gräs. Och jag minns hur den där tjugan både kändes som en förmögenhet – och ett alldeles för stort ansvar. Jag försökte räkna ut hur jag skulle få den att räcka till alla.

När vi kom till caféet dag efter dag, började personalen se på oss med varma och lite oroliga blickar. Till slut kom en kvinna fram och sa: “Ni kan få saft och frallor av oss.” Jag tackade, med ett barns blandning av lättnad och skam. Vi satt där länge och åt, som en liten syskonskara i exil. De minns inte detta, men det gör tyvärr jag.

Jag var en storasyster, men mest av allt var jag ett barn som försökte spela vuxen.
Det ansvar jag fick så tidigt formade mig. Jag lärde mig att ta hand om andra, läsa av stämningar och tysta mina egna behov. Men mitt inre barn blev nog kvar där i Apladalen. Längtande efter att nån skulle säga: ”Vila nu. Någon tar hand om dig.”

När jag senare i livet läste om Marta och Maria*, kände jag igen mig i Marta. Hon som städade, ordnade, tog ansvar – medan Maria satt vid Jesu fötter och lyssnade.

Jag förstod henne, den där Marta. Hon som tror att kärlek måste förtjänas genom att duga, hjälpa och prestera. Men Jesus såg något annat. Han såg längtan i henne. Och han påminde henne om att det finns en plats där hon inte behöver bära allt. En plats där hon får vila och bara vara… Det tog mig många år att förstå att Gud inte bara kallat mig till att ta hand om andra, utan också till att själv tas om hand. Att den som en gång alltid bar, nu äntligen får lägga ned bördan för att själv bli buren.

Ibland tänker jag på att Jesus där på vägen till Golgata… inta bara bar korset – utan också alla de barn som fått bära för mycket. Och i hans famn får vi äntligen vara barn igen. Så när livet fortfarande viskar: “Ta nu syskonen och håll dig hemifrån”, försöker jag lyssna till en annan röst. Den som säger: ”Kom hem, mitt barn. Du behöver inte bära dina bröder och systrar längre.”

Det finns en modersfamn hos Gud

Och till dig som känner igen dig, du som också vuxit upp fort och för tidigt. Som fick glömma hur det känns att vara barn. Det är inte för sent. Det finns en modersfamn hos Gud, även för dig. En plats där ansvaret kan vila och du får vara det skapelsen ursprungligen formade dig till – utan krav på att bära bördor som inte är dina…

/Mia

*Du kan läsa om Marta och Maria i Lukasevangeliet 10:38–42