Det finns sanningar som man helst skulle vilja sopa under mattan, men som i slutändan ändå kräver att få bli berättade. Detta är en av dem.

Varför mitt första självmordsförsök misslyckades vet jag fortfarande inte. Kanske var det ett mirakel, men jag hade svalt tillräckligt med piller för att döda en häst. Att jag ändå vaknade upp känns i efterhand som en brutal barmhärtighetshandling. Ett liv som ännu inte hunnit ta slut, hur gärna jag då, än ville att det skulle göra det.

Andra gången var det annorlunda. Halvhjärtat, och mer ett rop på hjälp än ett försök att verkligen dö. Den gången fanns Tomas i mitt liv. Våra barn fanns i mitt liv. Och ändå vägrade mina inre demoner att lämna mig ifred. Jag bar på en ångest som inte lät sig tystas, vare sig av familjens kärlek eller av mina egna desperata böner.

Sökte verkligen hjälp…

Jag sökte terapi. Jag sökte själavård. Blev till och med tvångsinlagd på psyket i två veckor (efter självmordsförsöket). Men min resa till ”Den frigjorda” gick inte fort – det kändes som att helandet bara droppade fram, långsamt som bergsvatten genom sprickor i sten. Det tog flera decennier av kamp, innan jag äntligen började att känna mig fri. På riktigt.

Under tiden gjorde jag något som jag ännu skäms över. Jag självmedicinerade min smärta med alkohol. Inte varje dag, inte varje vecka, inte ens varje månad. Men när tryckkokaren inom mig var på väg att explodera, när nattliga mardrömmar och dagliga panikattacker stal luften ur mina lungor – då greppade jag flaskan. Oftast blev det för mycket vin, tillräckligt för snabba blackouts som gav mig en kort vila… En flykt och en falsk ängel som lovade lindring, men istället förlängde mitt lidande.

Det drabbar dem man älskar mest

Det är lätt att tala om självskadebeteende som något som bara drabbar en själv. Men det gör det inte. Det drabbar dem man älskar mest.

Till min man. Till mina barn. Och till min ursprungsfamilj + mina vänner. Ja, även till de släktingar – bekanta och kollegor som drabbades… Vill jag bara säga: FÖRLÅT.

Inte som ett plåster. Inte som en bekväm fras. Utan som ett djupt andetag av både skam, skuld och kärlek. Jag vet att jag sårade er. Jag vet att mitt sätt att fly skapade nya sår hos er. Men förlåtelsen är bara ena sidan av myntet. Och nu blir det svårt…

Den andra sidan är upprättelse, som kräver mer. Den kräver att ALLA parter vågar äga sin del av sanningen, hur liten eller stor den än är. Att man tillsammans bygger upp något nytt där det gamla rasat. Det har jag lyckats med hos vissa men inte alla.

Så ser verkligheten ut.
Så ser livet ut.

Till dig som kämpar

Om du bär på en liknande historia, vill jag säga något som jag själv hade behövt höra: Det du gör för att överleva behöver inte definiera vem du är. Dina sämsta val är inte ditt sanna ansikte. Ingen synd, ingen flykt och inget självskadebeteende i världen – har makten att skriva slutet på din berättelse. För Gud säger i Jesaja 42:3

“Ett brutet strå ska han inte krossa, och en tynande veke ska han inte släcka.”

Detta är en kär vers som jag ofta återvänder till, för den säger något avgörande… Gud arbetar med det som är skört. Inte dömande, utan i kärlek. Och Jesus själv säger: “De är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka.” Han sa detta – inte med irritation – utan han sa det med ömhet. Som om Jesus visste att vissa av oss kommer med spruckna kanter, med återfall och med skuld samt med flaskor (eller annat destruktivt) vi önskar att vi aldrig hade rört. Helande kan vara långsamt eller snabbt, dock sker det. Också idag.

MEN… vissa relationer kan vara svåra att återvända till. Med det sagt har ljuset en märklig förmåga att hitta in, i även det tätaste mörker. Så till dig som fortfarande kämpar: Du är inte ensam. Du är inte bortvald. Inte ens för sent ute. Du är vid liv…

Därför finns det en väg framåt, även om den ibland måste vandras med skälvande steg. Och det finns en Gud som inte släpper taget, inte ens när vi själva gett upp…

/Mia