Jag har burit ensamheten så länge som jag kan minnas. Inte den tysta ensamheten i ett tomt rum – utan den skavande, förlamande känslan av att vara osynlig mitt bland de människor som borde ha sett mig. Som barn lärde jag mig tidigt att läsa av andras behov – men sällan fick jag ställa frågan: ”Vad behöver jag?”

Växte upp rotlös av alla flyttar. Övergiven genom den sena adoptionen. Bortgift mot min vilja. Hotad till livet av flera olika män. Och enormt ledsen.

Trodde inte att jag ens fanns… inte på riktigt. Var bara ett tyst skrik bakom leendet.

Jeremia påminner mig om det där inre ropet

Han bar på ett kall han inte bett om – och var omgiven av människor som inte förstod honom. Jag känner igen mig där. Hur man kan vara mitt i ett rum – och ändå vara så enormt ensam i sitt hjärta.

Och Hagar…

Hon som flydde ut i öknen, bort från blickarna som inte såg henne, bort från Saras förvirrade tankar och Abrahams tystnad. En främling, ensam och förkastad –
men där i sin mest utsatta stund, mötte hon Gud.

”Du är Seendets Gud,” sa Hagar.

Inte ”Den Gud som förklarar mig”, inte ”Den Gud som ordnar upp allt” – utan bara: Du ser mig. Och jag undrar: Om Gud ser även mig – vem är det då han ser?

För några månader sedan gick jag fram till altaret i kyrkan. Med tunga steg. Gråtande. Jag sa till Gud: ”Jag orkar inte bära allt jag varit med om. Visa mig vem jag är. Visa mig mitt namn – det namn som du skrivit på den vita stenen som du har lovat ge mig – i Uppenbarelseboken 2:17” Och i mitt hjärta hörde jag ett svar:

”Den frigjorda”

Inte den trasiga. Inte heller den ledsna. Utan… Den frigjorda. Och kanske är det här min resa börjar – inte när allt är färdigt eller när jag förstår… Utan när jag låter mig bli sedd, som Hagar. Och när jag vågar tala, som Jeremia. När jag trots mina tårar, vågar böja mina knän och lyssna till Guds viskning:

”Jag har kallat dig vid namn, du är min – min frigjorda”

Det finns en vit sten – också för dig

Kanske bär du som läser detta också på en tyst berättelse. En barndom där du formades av andra människors röster, innan du ens hunnit finna din egen. Ett hjärta som sårats där det borde ha blivit älskat. En känsla av att stå mitt i ett rum fullt av människor – men ändå känna sig osynlig.

DU ÄR INTE ENSAM…

Hagars Gud ser än idag. Jeremias Gud lyssnar fortfarande. Och samma Gud som viskade ”Den frigjorda” i mitt hjärta, har en vit sten också för dig. Med ett namn som inte bygger på vad du har varit med om, utan på vem du innerst inne är. Så våga be:
”Visa mig vem jag är i dina ögon.” Och när du hör viskningen… Kanske du svagt uppfattar orden som Gud vill ge dig? Låt dem isåfall få stanna, och långsamt teckna ditt namn på den vita stenen. För du är sedd. Du är kallad. Och du är inte ensam.

/Mia

---

Bibelreferenser – Om Hagars möte med Seendets Gud, kan du läsa i Första Moseboken 16:1–16 och om Jeremias liv i Jeremia 1:4–10 + 15:15-18 + 20:7–18