Jag var inte kvinna ännu. Jag var en flicka som var oskuld. Ändå rabblade jag bröllopslöften, bortgift med en man som kunde varit min farfar. Det var inte kärlek som förde oss samman. Det var ett byte där min kropp blev en biljett till nytt liv i USA för min ursprungsfamilj. Jag hade ingen röst den dagen. Bara en ring och ett nej som ingen ville höra. Försökte fly, men tanken på Guds vrede drog mig tillbaka.

Bröllopsnatten blev inte en natt av kärlek – utan av våld. Jag vill inte gå in på detaljerna, men jag kan säga så mycket som att det var en natt då jag inte bara förlorade min oskuld, utan även var mycket nära att mista mitt liv. Han använde saker (vapen) på min kropp som ingen människa borde använda mot någon annan.

När allt var över blödde jag i dagar. Till slut fördes jag till en läkare. Han såg på mig med medlidande i blicken och sa orden som ekar än idag: ”Jag är ledsen, men du kommer inte kunna få barn nu.” Jag minns att jag inte grät över barnen, som jag aldrig skulle få – inte då. Jag grät över att jag som person inte längre fanns. Som om hela mitt inre var utplånat. Det var där och då jag försökte ta mitt liv för första gången. Inte för att jag ville dö, utan för att jag inte såg någon väg till ett värdigt liv.

När jag många år senare läste berättelsen om Tamar* – hon som blev utsatt av sin halvbror Amnon och sedan levde “ensam i sin bror Absaloms hus” – kände jag igen den där tystnaden. Den där förlamande känslan av en skam som inte var hennes, men som ändå la sig över hela hennes liv som en mörk och sorglig skugga.

Men Gud såg Tamar. Precis som han såg Hagar* när hon flydde ut i öknen efter att ha blivit förnedrad . Till henne sa ängeln: ”Du är sedd.” Och även jag har liksom Hagar försökt fly, för att senare vända blicken uppåt och bli sedd – av Gud.

Det tog många år för mig att våga tro att Hagars berättelse även gällde mig – att också jag var sedd, även efter allt det fruktansvärda som hänt. Att Gud inte vände bort blicken från min trasighet, utan gick rakt in i den. Att han inte bara räddar från smärtan och döden – utan att han också hjälper mig igenom den.

Jag lever fortfarande med ärren, både de synliga och de osynliga. Men jag lever… Och ibland tänker jag att varje andetag är en protest mot det där stora mörkret som bröllopsnatten i USA – försökte lägga över mitt liv.

Du är inte det som gjordes mot dig

Till dig som bär på liknande sår, som känner att något dött i dig som aldrig kan väckas till liv igen – vill jag säga: det finns ett liv efter döden, även här på jorden.

Det finns en Gud som inte skyggar för smutsen, som inte kräver perfekta kroppar eller rena historier. Han samlar upp det som blev krossat, och kallar det fortfarande vackert och värdefullt. Du är inte din skam. Du är inte det som gjordes mot dig.

Du är sedd. Och du är älskad. Just nu.

/Mia

* Läs om vad som hände med Tamar i Andra Samuelsbokens trettonde kapitel
* Läs om Hagar i Första Mosebokens sextonde kapitel