---

Jag har burit ensamheten så länge jag kan minnas.

Inte den tysta ensamheten i ett tomt rum – utan den skavande, förlamande känslan av att vara osynlig mitt bland de människor som borde ha sett mig.

Som barn lärde jag mig tidigt att läsa av andras behov –
men sällan fick jag ställa frågan: ”Vad behöver jag?”

Växte upp rotlös av alla flyttar. Övergiven genom den sena adoptionen.
Bortgift mot min vilja. Hotad till livet av flera olika män. Ledsen.

Jag visste inte att jag fanns, inte på riktigt.
Var bara ett tyst skrik bakom leendet.

Jeremia påminner mig om det där inre ropet

Han bar på ett kall han inte bett om –
och var omgiven av människor,
som inte förstod honom.

Jag känner igen mig där.
Hur man kan vara mitt i ett rum – och ändå vara ensam i sitt hjärta.

Och Hagar…

Hon som flydde ut i öknen, bort från blickarna som inte såg henne,
bort från Saras förvirrade tankar och Abrahams tystnad.

En främling, ensam och förkastad –
men där i sin mest utsatta stund, mötte hon Gud.

”Du är Seendets Gud,” sa Hagar.

Inte ”Gud som förklarar mig”,
inte ”Gud som ordnar upp allt” – utan bara: Du ser mig.

Och jag undrar:
Om Gud ser också mig – vem är det han ser?

För några månader sedan gick jag fram till altaret i kyrkan.
Med tunga steg.
Gråtande.

Jag sa till Gud: ”Jag orkar inte bära allt jag varit med om. Visa mig vem jag är. Visa mig mitt namn – det namn som du skrivit på den vita stenen som du har lovat ge mig – i Uppenbarelseboken 2:17”

Och i mitt hjärta hörde jag ett svar:

”Den frigjorda”

Inte den trasiga.
Inte heller den ledsna.

Utan: Den frigjorda.

Och kanske är det här min resa börjar –
inte när allt är färdigt eller när jag förstår allt…

Utan när jag låter mig bli sedd, som Hagar. Och när jag vågar tala, som Jeremia.

Då jag trots mina tårar, vågar böja mina knän och lyssna till Guds viskning:

”Jag har kallat dig vid namn, du är min –
min frigjorda”

Det finns en vit sten – också för dig

Kanske bär du som läser detta också på en tyst berättelse.
En barndom där du formades av andra människors röster, innan du fann din egen.

Ett hjärta som sårats där det borde ha blivit älskat.
En känsla av att stå mitt i ett rum fullt av människor – men ändå vara osynlig.

Du är inte ensam!

Hagars Gud ser än idag.
Jeremias Gud lyssnar fortfarande.

Och samma Gud som viskade ”Den frigjorda” i mitt hjärta,
har också en vit sten för dig.

Ett namn som inte bygger på vad du har varit med om,
utan på vem du innerst inne är.

Så våga be:
”Visa mig vem jag är i dina ögon.”

Och när du hör viskningen…
Kanske orden som du inte trodde gällde dig –

Låt dem få stanna, och långsamt teckna ett namn på den vita stenen.

För du är sedd. Du är kallad.
Och du är inte glömd.

/Mia

---

Bibelreferenser – Om Hagars möte med Seendets Gud, kan du läsa i Första Moseboken 16:1–16 och om Jeremias liv i Jeremia 1:4–10 + 15:15-18 + 20:7–18