Jag har länge burit på en berättelse, som legat begravd under år av tystnad. Den är inte enkel att dela. Inte för att jag skäms, utan för att den skär så djupt. Men jag bär den inte ensam. För ibland… mitt i det heliga, hittar jag speglar. Kvinnor som Sara i Bibeln – trofasta, starka – och ändå sårade av beslut som andra tog i deras namn.

”Jag skriver om mig själv – Sara i Bibeln – och alla andra tystade röster” /Mia

---

Två gånger i sitt liv gavs Sara bort av sin make Abraham. Två gånger hamnade hon i främmande mäns hus för att skydda familjen hon älskade. Två gånger gjordes hon till en bricka i ett spel, där hennes röst inte räknades. Hon var vacker, ja – men framför allt var hon sårbar i händerna på dem som ville överleva till varje pris.

Minns när jag själv blev en sådan bricka.

Jag var ung. Nästan ett barn. Kommer fortfarande ihåg doften av mitt sovrum, mina dagböcker gömda under madrassen, och känslan av att vara i vägen för vuxnas problem. Mina föräldrar kämpade för att få stanna i USA. Det var svårt. Systemet hårt. Och någonstans längs vägen blev jag lösningen.

”Om du gifter dig med honom, får vi stanna.”

Orden föll tunga, men bestämda. De var sanktionerade av Gud, sa de. Mannen var gammal nog att vara min farfar. Jag kände honom knappt. Men mitt nej vägde lätt mot deras rädsla, för att tvingas återvända till Sverige.

Länge trodde jag att det var kärlekens pris. Att offra sig för familjen var ett bevis på lojalitet. Men idag ser jag tydligare. Det var inte kärlek. Det var ett svek. Ett systemfel. Ett brott, förklätt i familjeband och religiösa ord.

De valde – och jag blev bortvald

När jag läser om Sara idag, skär det i mig. Inte för att vi är exakt lika – men för att jag ser henne. Inte bara som patriarkens hustru, utan som en kvinna vars integritet offrades för andras trygghet. En som kanske inte fick välja. En som förmodligen grät i det tysta, bar sin skam i det fördolda – och ändå kallades ”välsignad”.

Det finns många som oss. Kvinnor vars kroppar, liv och framtid använts som valuta. Vi har blivit bortgifta, tystade och sålda i rädsla – men vi är inte tystade längre. Vi börjar tala nu. Berätta. Vägrar bära skammen som inte är vår.

Så när jag berättar detta idag, gör jag det inte som ett offer – utan som ett vittne. Jag ser Sara. Jag ser mitt unga jag. Jag ser andra flickor som idag ställs inför samma skrämmande val. Och jag säger ”det var aldrig ditt fel”.

Din frihet är helig.
Din röst räknas.

Och du förtjänar att bli älskad – inte använd.

---

Och ändå… det slutar inte i mörker

För varje gång en berättelse berättas, spricker tystnaden.
För varje gång en sanning sägs högt, förlorar skammen sitt grepp.
Och för varje gång en flicka – eller kvinna – reser sig ur det som band henne,
blir hon inte längre den tystade. Hon blir den frigjorda.

Det tog tid. Det kostade tårar, ångest och sårbarhet. Men jag reste mig till slut.

Jag är inte bara hon som blev bortgift.
Jag är hon som gick vidare.
Hon som talar nu.
Den frigjorda.

/Mia

Bibelreferenser till Saras ”bortgiften”
som Abraham arrangerade
för att rädda sig själv:

Första Moseboken 12:10–20
Första Moseboken 20:1–18