---

Det finns en berättelse i Bibeln som har följt mig genom åren – inte för att den är mirakulös eller hoppfull i första hand, utan för att den är så naken. Den handlar om Elia, Guds profet. En man som sett eld falla från himlen, som trotsat kungar och stått upp mot avgudadyrkan. En andlig hjälte.

Och ändå… ville han inte leva mer.

Elia sa: ”Det räcker nu, Herre. Ta mitt liv.”

/Första Kungaboken 19:4

Där, under ginstbusken i öknen, bad Elia om att få dö. Han var slut. Tom. Ledsen. Utsatt. Trots alla segrar orkade han inte leva längre.

Det finns en särskild tröst i att en sådan bön finns i Bibeln. En bön som inte är vacker, inte stark och inte teologiskt slipad. Bara sann.

Två gånger har jag själv försökt avsluta mitt liv

Inte för att jag inte ville leva – men för att smärtan blev större än hoppet. Besvikelserna, sveken, ensamheten och ett tryck som byggdes upp inuti tills allt kändes som ett kvävande mörker. Livet blev inte vad jag trodde. Människor som jag litade på, visade sig vara egoister. Gud kändes tyst. Och jag orkade inte längre.

”Det räcker nu, Herre”… Jag vet hur den bönen smakar.

Det fanns en tid då jag skämdes över det. Tänkte att det var ett tecken på svaghet, och brist på gudsfruktan. Men så kom Elia till mig igen – och viskade att även de trosstarka ibland inte orkar mer. Till och med profeter faller, och ger upp. Till och med de som hör Guds röst, kan gå vilse i mörkret. Till och med jag.

Men Gud övergav inte Elia

Gud skällde inte. Gud höll inte en predikan. Gud skickade en ängel med bröd, vatten och vila. Och när Elia sov, vaktade Gud honom. När Elia var för svag för att be, fanns Gud ändå där. Och nu finns Gud här, och vakar över dig och mig.

Det låter kanske enkelt, men den bilden – att Gud inte krävde styrka av Elia, utan bara gav närvaro – har hjälpt mig att överleva. Och jag lever. Ännu en dag.

Det är inte alltid vackert. Ärren finns kvar. Men jag andas. Jag äter. Jag skrattar ibland. Jag skriver det här. Och kanske bara kanske, får min berättelse vara som det där brödet och vattnet för någon annan – ett tecken på att det går att fortsätta.

Till dig som kämpar just nu

Du är inte ensam. Även den som är stark, kan nå sin gräns. Också den som är kristen, kan tappa tron på framtiden. Men det tar inte slut där. Jesus står kvar.

Någonstans bland alla skuggorna står Jesus,
För att hjälpa dig i nöden är han där.

Ser du efter, skall du finna att där står han,
För att lätta alla bördor som du bär.

Sång av E.J. Rollings – Lyssna här >>

Det finns ett efter. Efter krisen. Efter livsledan.

Och du behöver inte prestera dig dit. Det kan räcka med att andas. Med att be om hjälp. Med att låta någon vaka över dig, medan du sover under din egen ginstbuske.

För det är inte ovanligt att inte vilja leva. Det är mänskligt.
Men det är heligt att orka stanna kvar – en stund till. Jag gjorde det.

Och jag är glad att jag fortfarande finns här.

/Mia

---

Bibelreferens – Första Kungaboken 19 (4-5):
Sedan gick Elia ensam en dagsresa ut i öknen. Han kom till en ginstbuske, satte sig under den och önskade sig döden. ”Nu får det vara nog”, sa han till Herren. ”Ta mitt liv…” Sedan lade Elia sig ner under busken i öknen, och somnade.